Hannimammi

Dagen är inte helt slut än men för tillfället har den i princip bara varit dålig. Jag är fortfarande sjuk & allting blir så himla mycket jobbigare när man faktiskt är det. Fick hem en massa papper idag ifrån försäkringskassan eftersom jag måste begära föräldrapenning. Sjuka skillnader det blivit från förr i tiden & dagens läge. Varför är samhället så asigt? Från Försäkringskassans hemsida :

 

"Vid gemensam vårdnad har ni som är föräldrar rätt till 240 dagar var med föräldrapenning. Av dessa är 60 dagar reserverade för var och en av er."

Jag tycker ändå det är för lite. DET ÄR FÖR LITE! Alltså, jag känner mig redan oduglig som blivande mamma & tänker "Shit, jag måste se till att få fixat ett jobb så jag kan ta hand om mitt barn." Helt oduglig... Att jag kommer få det allra minsta ifrån försäkringskassan har jag full förståelse för eftersom jag inte jobbat mycket utan bara haft småjobb. 180 kr om dagen kommer jag att få ungefär, vilket jag ändå tycker låter som en del? När jag väl sitter där så kanske jag tycker det är lite men det återstår att se. Sedan "Jämställhetsbonus" vad FAAAN är det för jävla skit!? Föräldrarna kan väl för fanken bestämma själva vad som passar dem bäst! Men neeeeeej, det ska inte vara lika för alla utan mer pengar åt dem som väljer att dela på allt. Himla fucking cp...

 

Poängen med allt jag skriver är det här : Vad händer sen? När alla mina dagar gått & jag inte får ut några pengar mer? För att jag inte vill att min baby ska kastas in på dagis vid 8 månaders ålder, det är ju bara sinnessjukt! Om jag skulle kunna få göra som jag ville skulle jag vilja vara hemma tills vårt barn blir 3 år i alla fall. MINST! Men det är väl för gammalmodigt...

 

Jag fattar bara inte... Det är så mycket snack om att barnen mår sämre för att föräldrarna är stressade & det klagas på de flesta dagis som existerar. Det finns inte tillräckligt med personal vilket gör att alla barn inte får den uppmärksamhet som det behöver. Är inte detta ett slag som slår sönder samhället hårdare än att föräldrar faktiskt tar ledigt från sina jobb för att spendera tid med sina barn? Jag har väl kanske inte så direkt positiv syn på dagis eftersom jag enbart sett & hört dåligt om det.

Jag lever hellre fattigt & är hemma med mitt barn än att ha mycket pengar & leva ett stressfullt liv.

En till grej som jag vill skriva. Jag är uppvuxen i världens bästa familj enligt mig själv. Mina föräldrar har stöttat mig genom allt & jag har alltid kunnat vända mig till min familj för stöd både ekonomiskt & när det gäller råd. De har gett mig en relativt hård uppfostran på ett positivt sätt. Jag har lätt för att stå på mig & när jag vill ha någonting gör jag allt för att få det, jag ger inte upp & jag kämpar in till det sista. Min ekonomi har alltid varit bra, har inte varit direkt rik men jag har alltid klarat mig galant.

Nu... Ska jag försöka få bidrag vilket inte känns vidare bra. Jag vill klara mig själv & kunna stå på egna ben men det känns omöjligt när samhället är så jäkla snålt. Om jag börjar må dåligt över en sån här grej, hur jävla värdelösa måste inte sånna som går på socialbidrag göra? Eller de som är sjukskrivna? De måste ju känna sig sjukt värdelösa. Att de inte kan utan måste livnära sig på andra! Nu tror jag inte ALLA känner så men jag får känslan av att det i alla fall finns dem som önskar de kunde göra mer men inte kan det. Orkar inte.