Blogg stalker.
Jag har genom tiderna följt en del bloggar, mestadels mamma bloggar, fjortisbloggar och sjukdomsbloggar. Många saker finns som jag stör mig på som jag tänkte skriva här.
Sjukdomsbloggar. Alltså, är det viktigt att skylta med sin sjukdom? Måste man ha en sjukdom för att (Citerar typ Åsa) man upplever männskliga känslor fast kanske känner dem verkligen, fullt ut liksom? Det känns som att så fort det är minsta lilla "fel" på en eller då man uttrycker sina känslor får man direkt en stämpel.
"Jaha, men du måste ha någon form av sjukdom"
THE HELL!?
Känns som att samhället älskar att sätta diagnoser på folk (speciellt ungdomar). Är det inte just den tiden som är jobbigast redan liksom? Man ska hitta sig själv osv, osv. Så ska man få en diagnos för att man upplever det som alla andra också gör? Nu får ni inte tro att jag förnekar psykiska sjukdommar för det tror jag att det finns. Men det känns lite som att det är poppis idag att ha en sjukdom och att samhället med glädje ger dig en om du frågar.
Mamma bloggar då.
Först till sådana morsor som berättar HUR man ska uppforsta sina barn eftersom deras sätt är "rätt". Hur kan man exakt veta det? Jag kanske inte anser att sättet du lär ditt barn är det bästa och jag väljer att uppfostra mitt barn på ett annat sätt. Alla ska få ha sina åsikter om vad som är bäst för sitt barn men att skriva "det här är rätt sätt" känns aningen korkat.
Ensamstående mammor och pappor.
Jag anser att det ordet blir våldtaget i princip varje dag. Ensamstående är man ju om man faktiskt är ENSAM. Om ens "partner" som man fick barnet med vägrar att vilja vara delaktig eller om partnern avlidit. Ja, då tycker jag att man kan kalla sig ensamstående. Tycker det känns orättvist mot de som faktiskt vill ta ansvar men som framläggs på ett sådant orättvist sätt. Sedan kan det ju också vara ett sätt att säga att man är singel. Sen de som verkligen varit tillsammans och fått barn med idioter kan man väl förstå lite.
Men för helsike, om man då ifrågasätter "Varför är pappan en sån idiot då?" Så borde man väl i alla fall kunna stå för ett svar.
Gå liksom inte ut på internet med en blogg om du inte kan stå för det du skriver. Klart att folk kommer fråga dig saker eftersom att du har en blogg.
Fjortisbloggar.
Ja, känn er träffade alla ni som lägger ut halvnakna bilder på er själva. Hur kan man vara så korkad att ens göra det?
"Men om det hade vart bikini hade du inte skrivit så!"
Nej kanske inte, men liksom lägga upp bilder på sig själv i underkläder och smeka sig själv i princip varje dag är inte ens i närheten av den här "bikini" delen liksom.
Skärpning på små bitches som inte kan få läsare på andra sätt, patetiskt.
Sjukdomsbloggar. Alltså, är det viktigt att skylta med sin sjukdom? Måste man ha en sjukdom för att (Citerar typ Åsa) man upplever männskliga känslor fast kanske känner dem verkligen, fullt ut liksom? Det känns som att så fort det är minsta lilla "fel" på en eller då man uttrycker sina känslor får man direkt en stämpel.
"Jaha, men du måste ha någon form av sjukdom"
THE HELL!?
Känns som att samhället älskar att sätta diagnoser på folk (speciellt ungdomar). Är det inte just den tiden som är jobbigast redan liksom? Man ska hitta sig själv osv, osv. Så ska man få en diagnos för att man upplever det som alla andra också gör? Nu får ni inte tro att jag förnekar psykiska sjukdommar för det tror jag att det finns. Men det känns lite som att det är poppis idag att ha en sjukdom och att samhället med glädje ger dig en om du frågar.
Mamma bloggar då.
Först till sådana morsor som berättar HUR man ska uppforsta sina barn eftersom deras sätt är "rätt". Hur kan man exakt veta det? Jag kanske inte anser att sättet du lär ditt barn är det bästa och jag väljer att uppfostra mitt barn på ett annat sätt. Alla ska få ha sina åsikter om vad som är bäst för sitt barn men att skriva "det här är rätt sätt" känns aningen korkat.
Ensamstående mammor och pappor.
Jag anser att det ordet blir våldtaget i princip varje dag. Ensamstående är man ju om man faktiskt är ENSAM. Om ens "partner" som man fick barnet med vägrar att vilja vara delaktig eller om partnern avlidit. Ja, då tycker jag att man kan kalla sig ensamstående. Tycker det känns orättvist mot de som faktiskt vill ta ansvar men som framläggs på ett sådant orättvist sätt. Sedan kan det ju också vara ett sätt att säga att man är singel. Sen de som verkligen varit tillsammans och fått barn med idioter kan man väl förstå lite.
Men för helsike, om man då ifrågasätter "Varför är pappan en sån idiot då?" Så borde man väl i alla fall kunna stå för ett svar.
Gå liksom inte ut på internet med en blogg om du inte kan stå för det du skriver. Klart att folk kommer fråga dig saker eftersom att du har en blogg.
Fjortisbloggar.
Ja, känn er träffade alla ni som lägger ut halvnakna bilder på er själva. Hur kan man vara så korkad att ens göra det?
"Men om det hade vart bikini hade du inte skrivit så!"
Nej kanske inte, men liksom lägga upp bilder på sig själv i underkläder och smeka sig själv i princip varje dag är inte ens i närheten av den här "bikini" delen liksom.
Skärpning på små bitches som inte kan få läsare på andra sätt, patetiskt.
Kommentarer
Trackback
