Hannimammi

Det första jag ser när jag loggar in på facebook idag var att älskade Sproti inte finns med oss längre. Han har lämnat oss för att lunka vidare till hundhimlen. Visst är det sjukt stor skillnad en hund kan göra? Ni som läser som inte har hund kanske inte förstår hur mycket djuret faktiskt blir som en familjemedlem. Nu var Sproti inte min hund utan Lidbecks.

Men! Sproti var nog den största anledningen till att vi skaffade Karrigan (& mitt tjat då såklart.) Karrigan är en isländsk fårhund precis som Sproti & eftersom jag inte sett något hemskt från Sproti visste jag direkt att det var en bra ras & att om vi skaffade en skulle det göra stor skillnad. Mamma & Pappa hade hört historier som Sprotis tokigheter både från mig & min bror Tim & de tyckte rasen skulle passa oss bra. Så tack till Sproti som inspirerade oss till att skaffa en likadan fluffig hund!

I ca 12 år bad jag till Gud om att jag skulle få en hund. När jag var 12 år hade mina föräldrar sagt att "Då är du tillräckligt stor för att ta ansvar för en hund" Men jag fick aldrig någon, vilket krossade mitt hjärta. Men inte gav jag upp för det! Så som sagt, efter 12 år tyckte Gud att tiden var inne & jag fick, eller vi inskaffade oss Karrigan. Jag kan säga idag att timingen var den bästa för så många gånger Karrigan har varit ens räddning! (Man har vart skitförbannad men har inte haft anledning till att gå ut & gråta i snöoväderi vanliga fall.) Nu kunde man bara vråla att man gick ut med hunden. Eller de gånger hon lagt sin blöta nos i ansiktet när man gråtit & bara suttit med en tills man lugnat ner sig. Hundar blir som familjemedlemmar, i alla fall för mig.